Veterinären ringer...
I torsdags ringde veterinären för att tala om att analysen av min muskel var klar. Inget fel på den inte!
Men nu vill veterinären att matte ska låta mig kolla två muskler till, det här provet kanske påverkades av att jag har så nyligen ätit cortison eller också är det så enkelt att det inte är myosit i just den muskeln.
Matte våndas, hon som har så svårt att bestämma sig...
Men det är så att om hon vill att jag ska få en diagnos så måste biopsin tas nu när jag har varit utan mitt cortison så länge, jag kan inte vara utan så länge till och att göra om hela proceduren med nedtrappning och allt känns onödigt.
Sedan kan man ju fundera över hur viktig en diagnos är, åtgärderna blir nog desamma oavsett, dvs medicinering med cortison.
Fast man kanske kan utesluta någonting med ryggen eller svansen...
Men nu vill veterinären att matte ska låta mig kolla två muskler till, det här provet kanske påverkades av att jag har så nyligen ätit cortison eller också är det så enkelt att det inte är myosit i just den muskeln.
Matte våndas, hon som har så svårt att bestämma sig...
Men det är så att om hon vill att jag ska få en diagnos så måste biopsin tas nu när jag har varit utan mitt cortison så länge, jag kan inte vara utan så länge till och att göra om hela proceduren med nedtrappning och allt känns onödigt.
Sedan kan man ju fundera över hur viktig en diagnos är, åtgärderna blir nog desamma oavsett, dvs medicinering med cortison.
Fast man kanske kan utesluta någonting med ryggen eller svansen...
Om allt vore som vanligt...
Om allt vore som vanligt skulle bägge mina kattfröknar finnas här och hålla mig sällskap,
jag skulle kunna skutta omkring som mitt vanliga glada jag,
jag skulle inte behöva släpa på den här eländiga lampskärmen,
solen skiner idag och om allt vore som vanligt skulle tant G komma tjoande med den blå bilen full av brudar
(ja, jag vet att dom bara är två stycken men dom är allt lite överväldigande)
och vi skulle få en härlig skogspromenad.
Jag önskar att allt vore som vanligt!
En lång historia...
som kanske inte så många orkar läsa men som jag vill skriva för min egen skull...
Historian börjar strax före jul då matte upptäcker att mitt ena öga är väldigt kladdigt och irriterat. Jag får en tid hos distriktsveterinärerna den 18 december. Lilla lillmatte följer med mig och veterinären stökar lite med mitt öga och ordinerar tvätt och droppar som tårersättning eftersom mina ögon är så torra. Veterinären komstaterar också att temporalismuskeln (en ögonmuskel) är "något urfallen". Vi får en återbesökstid.
Den 28 december går vi på återbesök, den här gången är det matte som följer med. Vi får träffa en ny veterinär som tycker att ögat skulle ha behandlats med antibiotika redan första gången så hon skriver ut ett recept på det. Ögat är inte så mycket bättre och lika torrt. Symptomen kan betyda något med sköldkörteln så ett sådant prov tas. Provet är positivt - alltså inget fel med min sköldkörtel.
Vi får en återbesökstid.
Den 30 december har jag kraftig diarré och matte går till veterinären och köper pasta med "snälla" bakterier och specialkost. I samma veva börjar jag bli vinglig på bakbenen.
Matte ringer veterinären igen den 4 januari, då är jag väldigt vinlig och kan knappt stå utan att bakbenen far iväg. Ny veterinär som bedömer att jag är svag och uttorkad pga diarrén så jag får vätskedropp och det tas en del prover.
Lite lågt blodvärde har jag.
Den 5 januari är jag något bättre men urinprovet visar en infektion så jag får äta antibiotika i 10 dagar.
Vid det här laget har matte varit och sökt på Internet efter de symptom som jag uppvisar och hittat något som heter myosit, sökorden var förlamad bakdel och urfallna muskler.
Den 6 januari är jag helt förlamad i bakdelen och kan inte alls gå, matte får bära mig när jag ska rastas och försöka hålla upp mig så länge så att jag hinner göra ifrån mig. Vi får en jourtid hos distriktsveterinärerna. Faktiskt så är det samma veterinär som sist och hon ser också att jag är mycket sämre. En massa nya prover tas men alla är OK, bukröntgen görs också men hon kan inte se något där heller. Matte för på tal att man kanske ska titta på dom där urfallna musklerna men något sådant blir inte gjort.
Det märks att veterinärens idéer har tagit slut men hon tycker att jag är värd en chans till så hon ger mig en cortisonspruta och remitterar mig till djursjukhuset. Matte ska ringa direkt på morgonen dagen efter! Veterinären ska faxa min journal.
Direkt på morgonen den 7 januari ringer matte till djursjukhuset och får en tid. Efter samtalet går matte och tar en dusch och när hon sedan kommer ut ut badrummet står jag där och viftar på svansen. Tänk, vad en cortisonspruta kan göra!
Pålitliga tant G kommer och hämtar oss för även om jag är mycket bättre så kan jag inte gå hela vägen upp till djursjukhuset. Matte tyckte nog också att det var skönt att ha någon med sig.
Vi får träffa en ny veterinär som är övertygad om att jag har diskbråck. Jag får röntga ryggen men det visar inget. Matte försöker igen prata muskler men får ingen respons. Jag ska äta cortison i 9 dagar och blir jag inte bra så tycker veterinären att matte ska ta med mig till Strömsholms sjukhus utanför Västerås. Jag ska inte gå långpromenader och trappor är helt forbidden!
Efter avslutad cortisonkur bli jag snabbt sämre och börjar släpa mitt högra bakben igen. Vid det här laget har även matte känt att mina ansiktsmuskler är urfallna och inte bara något! Matte ringer djursjukhuset den 20 januari och får en tid.
Den här gången är det veterinär nr 2 som har bytt jobb och numer jobbar på djursjukhuset. Nu lyckas matte tjata sig till ett blodprov som ska visa hur musklerna mår. Jag får också fortsätta med cortisonet, en högre dos under längre tid den här gången. Matte ska ha telefonkontakt med den här veterinären.
Matte och veterinären pratas vid per telefon några gånger och sista gången de har kontakt blir matte erbjuden en tid hos en konsultveterinär som ska vara expert på ryggar. Matte tar alla chanser hon kan få och vi får tid hos konsulten 16 februari.
Matte får genast förtroende för den här konsulten, jag är lite mer tveksam och gömmer mig för säkerhets skull under en stol. Där får jag ju inte sitta utan jag är placeras på undersökningsbordet och blir ordentligt genomgången, främst rygg och höfter. Den här veterinären börjar alldeles av sig själv att prata muskler och förordar en muskelbiopsi. Det blodprov som matte tjatat sig till var tydligen inte något som man kunde se sådana här saker på. Eftersom jag måste trappa ut cortisonet innan det är någon idé att göra en biopsi så får vi ett två veckors schema och när jag är medecinfri så ska matte ringa och få en tid för biopsin. Även den här veterinären vägrar släppa tanken på att det är flera fel på mig och pratar om kontraströntgen av ryggraden om mina bakdelsbesvär återkommer. Att jag har gått ner ett kilo på en och en halv månad tycker veterinären är bra, trots att jag ätit cortison och inte rört mig så mycket.
Min nedtrappning av cortisonet har gått över förväntan bra, höger bakben släpar och jag har svårt att stödja på det när jag står stilla men värre än så är det inte.
Matte ringer djursjukhuset samma dag jag tar min sista halva tablett och får tid för biopsin.
Den 10 mars kommer tant G i den blå bilen och skjutsar oss till djursjukhuset, Jag är lite sur för jag har inte fått någon frukost. En ny veterinär igen men den här behövde jag i alla fall inte gömma mig under stolen för. Hon kollar lite på mig och berättar lite om hur min dag kommer att se ut. Den här veterinären verkar i alla fall se ett samband mellan ansikte och bakdel och bekräftar också ett samband med blodvärde och muskler som matte undrar över. Sedan lämnar jag matte och tant G och går iväg med min nya vän.
På eftermiddagen hämtar matte och tant G mig. Ca 10 dagar ska analysen av provet ta. Vi har en återbesökstid.
Så här ska jag gå omkring tills stygnen är tagna. Inget cortison är insatt heller för det försvårar läkningen!
Alla fattar väl att man inte kan göra nånting med en sån här lampskärm på huvudet, pinka till exempel är helt omöjligt!
Historian börjar strax före jul då matte upptäcker att mitt ena öga är väldigt kladdigt och irriterat. Jag får en tid hos distriktsveterinärerna den 18 december. Lilla lillmatte följer med mig och veterinären stökar lite med mitt öga och ordinerar tvätt och droppar som tårersättning eftersom mina ögon är så torra. Veterinären komstaterar också att temporalismuskeln (en ögonmuskel) är "något urfallen". Vi får en återbesökstid.
Den 28 december går vi på återbesök, den här gången är det matte som följer med. Vi får träffa en ny veterinär som tycker att ögat skulle ha behandlats med antibiotika redan första gången så hon skriver ut ett recept på det. Ögat är inte så mycket bättre och lika torrt. Symptomen kan betyda något med sköldkörteln så ett sådant prov tas. Provet är positivt - alltså inget fel med min sköldkörtel.
Vi får en återbesökstid.
Den 30 december har jag kraftig diarré och matte går till veterinären och köper pasta med "snälla" bakterier och specialkost. I samma veva börjar jag bli vinglig på bakbenen.
Matte ringer veterinären igen den 4 januari, då är jag väldigt vinlig och kan knappt stå utan att bakbenen far iväg. Ny veterinär som bedömer att jag är svag och uttorkad pga diarrén så jag får vätskedropp och det tas en del prover.
Lite lågt blodvärde har jag.
Den 5 januari är jag något bättre men urinprovet visar en infektion så jag får äta antibiotika i 10 dagar.
Vid det här laget har matte varit och sökt på Internet efter de symptom som jag uppvisar och hittat något som heter myosit, sökorden var förlamad bakdel och urfallna muskler.
Den 6 januari är jag helt förlamad i bakdelen och kan inte alls gå, matte får bära mig när jag ska rastas och försöka hålla upp mig så länge så att jag hinner göra ifrån mig. Vi får en jourtid hos distriktsveterinärerna. Faktiskt så är det samma veterinär som sist och hon ser också att jag är mycket sämre. En massa nya prover tas men alla är OK, bukröntgen görs också men hon kan inte se något där heller. Matte för på tal att man kanske ska titta på dom där urfallna musklerna men något sådant blir inte gjort.
Det märks att veterinärens idéer har tagit slut men hon tycker att jag är värd en chans till så hon ger mig en cortisonspruta och remitterar mig till djursjukhuset. Matte ska ringa direkt på morgonen dagen efter! Veterinären ska faxa min journal.
Direkt på morgonen den 7 januari ringer matte till djursjukhuset och får en tid. Efter samtalet går matte och tar en dusch och när hon sedan kommer ut ut badrummet står jag där och viftar på svansen. Tänk, vad en cortisonspruta kan göra!
Pålitliga tant G kommer och hämtar oss för även om jag är mycket bättre så kan jag inte gå hela vägen upp till djursjukhuset. Matte tyckte nog också att det var skönt att ha någon med sig.
Vi får träffa en ny veterinär som är övertygad om att jag har diskbråck. Jag får röntga ryggen men det visar inget. Matte försöker igen prata muskler men får ingen respons. Jag ska äta cortison i 9 dagar och blir jag inte bra så tycker veterinären att matte ska ta med mig till Strömsholms sjukhus utanför Västerås. Jag ska inte gå långpromenader och trappor är helt forbidden!
Efter avslutad cortisonkur bli jag snabbt sämre och börjar släpa mitt högra bakben igen. Vid det här laget har även matte känt att mina ansiktsmuskler är urfallna och inte bara något! Matte ringer djursjukhuset den 20 januari och får en tid.
Den här gången är det veterinär nr 2 som har bytt jobb och numer jobbar på djursjukhuset. Nu lyckas matte tjata sig till ett blodprov som ska visa hur musklerna mår. Jag får också fortsätta med cortisonet, en högre dos under längre tid den här gången. Matte ska ha telefonkontakt med den här veterinären.
Matte och veterinären pratas vid per telefon några gånger och sista gången de har kontakt blir matte erbjuden en tid hos en konsultveterinär som ska vara expert på ryggar. Matte tar alla chanser hon kan få och vi får tid hos konsulten 16 februari.
Matte får genast förtroende för den här konsulten, jag är lite mer tveksam och gömmer mig för säkerhets skull under en stol. Där får jag ju inte sitta utan jag är placeras på undersökningsbordet och blir ordentligt genomgången, främst rygg och höfter. Den här veterinären börjar alldeles av sig själv att prata muskler och förordar en muskelbiopsi. Det blodprov som matte tjatat sig till var tydligen inte något som man kunde se sådana här saker på. Eftersom jag måste trappa ut cortisonet innan det är någon idé att göra en biopsi så får vi ett två veckors schema och när jag är medecinfri så ska matte ringa och få en tid för biopsin. Även den här veterinären vägrar släppa tanken på att det är flera fel på mig och pratar om kontraströntgen av ryggraden om mina bakdelsbesvär återkommer. Att jag har gått ner ett kilo på en och en halv månad tycker veterinären är bra, trots att jag ätit cortison och inte rört mig så mycket.
Min nedtrappning av cortisonet har gått över förväntan bra, höger bakben släpar och jag har svårt att stödja på det när jag står stilla men värre än så är det inte.
Matte ringer djursjukhuset samma dag jag tar min sista halva tablett och får tid för biopsin.
Den 10 mars kommer tant G i den blå bilen och skjutsar oss till djursjukhuset, Jag är lite sur för jag har inte fått någon frukost. En ny veterinär igen men den här behövde jag i alla fall inte gömma mig under stolen för. Hon kollar lite på mig och berättar lite om hur min dag kommer att se ut. Den här veterinären verkar i alla fall se ett samband mellan ansikte och bakdel och bekräftar också ett samband med blodvärde och muskler som matte undrar över. Sedan lämnar jag matte och tant G och går iväg med min nya vän.
På eftermiddagen hämtar matte och tant G mig. Ca 10 dagar ska analysen av provet ta. Vi har en återbesökstid.
Så här ska jag gå omkring tills stygnen är tagna. Inget cortison är insatt heller för det försvårar läkningen!
Alla fattar väl att man inte kan göra nånting med en sån här lampskärm på huvudet, pinka till exempel är helt omöjligt!
