FoppaLoppa

Så kom den då, den där dagen då jag måste fatta ett omöjligt beslut.
På morgonen, fredag den 13:e då jag kom ner låg lille Foppis i hallen och ville varken vifta på svansen
eller lyfta på huvudet.
Jag lockade med koppel och morgonpromenad men nej, Foppa ville inte.
Godis var inte heller något som han var intresserad av.
På sätt och vis blev beslutet lätt eftersom han så tydligt visade att nu vill jag inte längre.
På ett annat sätt är det ett av de svårare besluten man tvingas ta i livet.
Jag tröstar mig med att vi fick en sista, bra sommar tillsammans då min älskade hund fick vara glad och pigg och studsa av glädje när det var dags för mat eller promenad.
När den värsta sorgen och saknaden är över vet jag också att jag kommer att minnas våra dryga fem år med glädje.
Hejdå Loppan, ha det bra i hundhimlen!

Matte gör GGG!
Kom igen brudar får ni dela...:D

Idag fick vi då äntligen en liten promenad, jag och Chezzie.
Vi trotsade regnet och gav oss iväg till Remonthagen.



Glad och lycklig som ett barn på julafton över att äntligen,
äntligen, äntligen få träffa bästa Chezzie!





Den som väntar på något gott....






Goa, glada tant G!
Visst ser hon snäll ut? Ungefär som om hon
tänker ge oss en STOOOOR godis...

Min matte jämför mig med humlorna!
Dom vet ju inte att dom egentligen inte ska kunna flyga...
Matte menar att jag inte vet hur sjuk jag är enligt veterinären,
alltså verkar jag frisk!