FoppaLoppa

Så kom den då, den där dagen då jag måste fatta ett omöjligt beslut.
På morgonen, fredag den 13:e då jag kom ner låg lille Foppis i hallen och ville varken vifta på svansen
eller lyfta på huvudet.
Jag lockade med koppel och morgonpromenad men nej, Foppa ville inte.
Godis var inte heller något som han var intresserad av.
På sätt och vis blev beslutet lätt eftersom han så tydligt visade att nu vill jag inte längre.
På ett annat sätt är det ett av de svårare besluten man tvingas ta i livet.
Jag tröstar mig med att vi fick en sista, bra sommar tillsammans då min älskade hund fick vara glad och pigg och studsa av glädje när det var dags för mat eller promenad.
När den värsta sorgen och saknaden är över vet jag också att jag kommer att minnas våra dryga fem år med glädje.
Hejdå Loppan, ha det bra i hundhimlen!