FoppaLoppa

Igår stegade matte iväg åt ett ovanligt håll.
Vi stannade vid ett hus på en gata där det luktade gott från vartenda hus kändes det som.
När vi gick därifrån drog matte på en vagn. Det tog ett tag innan jag förstod att jag måste akta mig för den där vagnen,
det gick liksom inte att springa fram och tillbaka framför mattes fötter som jag brukar.
Vi gick en ganska lång promenad med den där vagnen, matte och jag.
Varmt var det också så jag stannade och sträckte ut mig på varenda skuggig gräsplätt jag hittade.
Så småningom hamnade vi hemma och vagnen ställdes i skuggan.
Det dröjde inte länge förrän den började låta.
Matte fiskade upp en liten, liten människa som förundrat tittade sig omkring.
Det var Melkerbebisen!
Han gillade speglar och log glatt mot sin egen spegelbild.
Matte och stora lillmatte pjollrade och pjoskade med den lilla varelsen så det var riktigt pinsamt att höra.
Den enda som förhöll sig någotsånär lugn var lillhusse. Han föll inte lika pladask för bebisen som de kvinnliga tvåbenta.
Men visst var han charmig, Melkerbebisen...