FoppaLoppa

Igår var jag ute med lejonbrudarna igen. Det var ett tag sen sist, Gullan har varit sjuk, stackars Gullan. Som vanligt blev jag glad när hon kom och knackade på och jag sprang med raska, spänstiga steg mot den blå bilen. Som inte bara innehöll en sparkande Chezzie utan även hennes stora lillasyster...Det var bara för mycket, samma raska, spänstiga steg tillbaka mot ytterdörren och tryggheten. Men matte fångade upp mig och bar mig till bilen. Så bar det av mot Gräfsåsen. Jag passade på att sova en stund där i mattes famn, anade att jag skulle behöva mina krafter!
Som tur var ägnade sig lejoninnorna mest åt varandra när vi började promenaden. Det gick över förväntan bra och vi gick vår vanliga skogsrunda utan att det hände allvarligare saker än att jag höll på att bli omkullsprungen ett par gånger då brudarna blåste förbi så att skägget (mitt) fladdrade i fartvinden. Nu är det faktiskt inte jag som är fjantig, matte håller också på att gå omkull ibland och Gullan har de faktiskt vält någon gång. Klokt att vara försiktig! Det värsta som hände var att FelaFjällan kom och pussade mig rejält,  Något bättre än sparkar men inte så värst trevligt. Tjejbaciller!
Den dramatiska upplösningen då? Det visade sig att bakluckan frusit igen så lejonbrudarna skulle in i baksätet. Gullan föste in dem och så var det tänkt att matte skulle sätta sig fram. Där var redan upptaget! Till slut lyckades matte baxa sig in medan Gullan höll tillbaka de andra två, Så var det Gullans tur att placera sig bakom ratten vilket innebar att hon var tvungen att släppa monstren lösa. Poff, så satt Chezzie i mitt "knä". Förmodligen siktade hon på mattes och märkte inte att jag också tronade där. Gullan skrattade så att hon nästan grät.
Ja, vad ska man inte stå ut med?